Aberratio ictus

Trädet vinkar till din nyfödda själ,
bevittnar sorgens bleka tradition.
Han vakar oroligt i vindens manér
– över slutna ögons perfektion.

Rådjuret värmer den kalla jorden
– tusen andar smyger på din grav.
På väg att förlösas i månens rus,
ett unket ljus med en stank av krav.

Skottet minns barnets frågande ögon,
ur tårarna gror – dödens primör.
Ett täcke av kärlek att sjunga en sång,
skyddar ditt minne då grenarna dör.