Aquavit

Takterassens soldränkta åsar smälter över husets fasad likt en polack häller aquavit över stelfrusen människas sorglösa bravad. En annan persons ordgemak väcker drömmens dramaturgi under ett ihåligt tak. Att begrunda, att reflektera –  att byta ut. I allas taniga trosbekännelser ser jag dina tankar begravda – en tanke att i ensamhet kontemplera med ryggen naken mot såpskrubbade björkplank. Ur detta själens fenomen växer en del av ditt paralyserade jag att jonglera med bitar av ditt undermevetna samt några lösa kroppsdelars genetiv. En rombifierar blick att bli en del av mångfalden. Med hjässinnanmätet väl omhändertaget av din högra arm kan man skymta ditt sanna jag i det koagulerade blodets grunda byxhav. Jag stod iskallt förstenad över din historia, att förtrolla med ditt taktfulla engagemang. Mitt skrik växte tyst i mitt infekterade svalg! Jag inledde dialogen med mitt underjag för att nå förtroende för min insikt. Du var inte död, men jag saknade dig redan. Jag missade ditt tåg så många gånger, men min biljett blev aldrig av tristess pasé. Du lämnade en del av din kropp för mig att plantera, men fogen i dina grenars mosaik växte sig för stor. Du var inte min far, ej heller min bror – genom din olycka staplas melankolik i ett förlist fartygs skadade bog. Skulle du ta dig ut ur dödens dimmhöljda korridorer – att än en gång le mig in i ögonen? Du är min vän – en del av mit liv, en del av min saga – lyktans sken skall med livet själen fortsätta göda!