Blåstångskadaver

Ett hjärta bor vid slitna måsskinsholmar,
ett skrik på hjälp som svävar över vågor.
Ett andetag ur trötta lungor somnar,
en dröm om land och livets varma lågor.
I blågrått hav det gnistrar över nejden,
i gulmossbukt ett blåstånghav parerar.
Ett stilla krus som stävjar tankefejden,
där naken hud i skuggans ljus briserar.
Ett ensamt bröst trött faller in i dvala,
ett vredesmod sin handling djupt förtrycka.
Din salta tår en tro att sakta skala,
i ödslig själ ett minne av en lycka.