Brödknivsblues

Jag bränner ett hopp för att bygga en borg,
där ur vemod växte en tanke,
trots timmar av grubbel du tog hans parti,
då du valde att stjäla mitt liv.

Så ärligt, så vackert, så fullt av panik,
hos en morgon som vaknar så stark,
en blodig kuliss som markör av vår tid,
när du dansar till Särimners vals.

I skuggan av brottet du gör din sorti,
med en tavla från fornstora dar,
att med saknadens syl slå hål på min kropp,
att för evigt förklä min mimik.

Så ärrad och fårad jag tvagar mitt bröst,
där jag ansar mitt hår på min arm,
en lampa från Hindås lägger sin kägla,
över handen som tog dig i hamn.

Nu står jag förfärad, ensam och vaken,
att leva – som vi aldrig blev till,
med längtan och åtrå jag kuvar min dag,
i brödkniven ser jag ditt liv.