Med kroppens nakna nystan, svävar stilla andakt. Det stulna garnets flärd, en ledsam tro om liv. Genom ögats bländare formas tanke fri. Ur havets dova ljud dansar Belsibubs förakt.
Där går min musas hipster, beundrad av inre förakt. Ett träds anala fraktal väver sparvens svar. Skönhetens ideal – våldtar din dag… Könets betrodda bur, full av livets vanmakt!
I fertila kvinnors navel, så fördömd – så förrådd att byta sina brister ur dess lånta arv! Ovan himlens bistra moln dansar solens skarv, där skuggans tro på ljus åter blir försmådd.
En gren – ett blad, sakta strävar för att vinna bäddar jordens nav, syntesens sista dagar. En död så komplex, i en berså av lagar, för att där stjäla tid av Guds förstfödda kvinna.
I brynets späda våg, ett myller så komplext, smeker lårens bård med korallens späda läkt. Att samla deras värld, skonad och perfekt i Neptuns svunna härd – en musslas trohetstext.
I sårens lånta lag, ett lager att förstå, att vända minnets blad med kroppens slitna stav. Vid grynings glesa tall trevar blick konkav, där druvans assonans ur kärlek skall bestå.
Hot av trogen smärta stuvar hunsad lekamen att hulda sina vänner, blodig stålkädd bår! Jag känner dolkens blad gräva i mitt sår, en gammal kär bekant av livet ta examen.
Ett liv – ett stafli, att ur hinna stöpa vaccin, en väska full av sten, att drapera ett torn, att skyndsamt urholka ett elfenbenshorn, för där stjäla tid av Guds förstfödde serafin.
Kristallklar gravstod, ett porträtt – en karikatyr! Ur murrig tavla fanns arvet att beträda, en tankespegel under ensam bräda – för livets tafatthet att betrakta där du flyr!
Ur krankhets nakna blick, en spegel – en reflex att syna sina synder ur dess slitna dräkt! Vid strida bäckars fall lurar tidens läkt, där fiskens lekfullhet av strömmen blir komplex.