Category Archives: Kiastiskt rim

Georgin #12

Med kroppens nakna nystan, svävar stilla andakt. Det stulna garnets flärd, en ledsam tro om liv. Genom ögats bländare formas tanke fri. Ur havets dova ljud dansar Belsibubs förakt.

Korsstygnsbroderi

Förtroliga härd Bevittnar din färd Ur backspegelns vrå Med dalande drömmar Din kärlek på tå Ur vävens bravur Att sy utan sömmar En kvinnans natur

Höga klackar och trygga stygn

Trumman dundrar varligt fram, över Storgatans tonårsbrand. Klackar klapprar öde kullersten – i föräldrars ensliga land, står du from som ett vilse lamm. Bordet lapar henne ren, Ljuset slocknar med fingerborg, stadig mur utan trygga stygn. Förlustens sanning deras sorg, tröstens lampa en brusten ven. Tidens tänder tuggar tacksamt – – – ditt döda dygn!

Bryska memoarer och brunstiga urinoarer

Bryska memoarer växer utmed minnenas bortglömda allé, likt ett långkok att koncentrera utan kryddat intellekt. Brunstiga urinoarers adressat skyddar en löpande honas läkt, med ett ångloks kolsolkade linne, att förstärka ditt virkvalsmanér.

En vy

Sjön ligger tyst och stilla, endast lövtäcket finns kvar. Ett minne om det som var, att i rofylldheten trilla. Näcken sitter i sin dvala Ett spår av Hades bil, att försiktigt byta fil – att Charons bror förhala. Se grenars piskor dansa Över karga mossors kust, Hör gäddans nakna lust i vassen livet chansa. Där […]

Georgin #10

En gren – ett blad, sakta strävar för att vinna bäddar jordens nav, syntesens sista dagar. En död så komplex, i en berså av lagar, för att där stjäla tid av Guds förstfödda kvinna.

Georgin #9

I brynets späda våg, ett myller så komplext, smeker lårens bård med korallens späda läkt. Att samla deras värld, skonad och perfekt i Neptuns svunna härd – en musslas trohetstext.

Georgin #8

I sårens lånta lag, ett lager att förstå, att vända minnets blad med kroppens slitna stav. Vid grynings glesa tall trevar blick konkav, där druvans assonans ur kärlek skall bestå.

Georgin #7

Hot av trogen smärta stuvar hunsad lekamen att hulda sina vänner, blodig stålkädd bår! Jag känner dolkens blad gräva i mitt sår, en gammal kär bekant av livet ta examen.

Georgin #6

Ett liv – ett stafli, att ur hinna stöpa vaccin, en väska full av sten, att drapera ett torn, att skyndsamt urholka ett elfenbenshorn, för där stjäla tid av Guds förstfödde serafin.