Category Archives: Manliga slutrim

Kvällskvistpromenad

Kastanjelyrik målar en tavla Fångar vinden gör en svala Dimman hoovrar lättar blöt Trädskelettet sträcker sina spröt Kvällsmajbris vaggar handens blomma Silar månen genom fromma Svajar sirligt på sin gren Maskrosblad dansar i gatlyktsken Blomdanshav speglar hennes krona Vinkar sävligt molnen torna Tallen tronar likt en Gud Gullvivsgrön äktar sin vita brud Poppelsorti reser sig […]

Ett menlöst minnesöra

Vem är den galne mannen som väser i sin bur? Vid stenen ramlar hoppet och faller likt en skur. Ett menlöst minnesöra förgyller hans musik. Förgänglighetens timma – flankerar min lyrik.

Andens ärrade kropp

Lösa naglar går isär, håret klyvs av tidens tand. Ett par dagar – en schimär, huden spricker i din hand. Låret spränger sin artär, formar magens nya land. Nerver seglar din galär, ryggrad vilar, öde strand. Fötter vandrar i begär, själen knyter hjärtats band.

Livets påminnelseavgift

Tänk vad ädla dina tankars fäder vore om de ändå inte hade ruvat sädens dåre. En liten förskräckt stackars sate som förirrat sig i räkans salta lake. En obetydlig fläck av större skeende växte över den lilla människans stela leende. Hon dansade på kollektivismens kalla panna där mången aldrig lyckats koka de rikas kanna. Att […]

En vy

Sjön ligger tyst och stilla, endast lövtäcket finns kvar. Ett minne om det som var, att i rofylldheten trilla. Näcken sitter i sin dvala Ett spår av Hades bil, att försiktigt byta fil – att Charons bror förhala. Se grenars piskor dansa Över karga mossors kust, Hör gäddans nakna lust i vassen livet chansa. Där […]

Dunklets daggklädda paletå

Torra, rostblå jordmånsmatta, fukten sliter, hinnan död. Staden ur granitregn blänka, mörkret bakar Ågrens bröd. Ljuset klarnar, solen bländar, lättjans grund en vardagsdans. Bortom öde hustak glänsa nakna sorger utan chans. Deltats smycke sjunker långsamt, Löjan smeker botten kav. Hoppets mor i floden leka, att dansa ut i öppet hav. Hon ett löfte honom giver, […]

Georgin #8

I sårens lånta lag, ett lager att förstå, att vända minnets blad med kroppens slitna stav. Vid grynings glesa tall trevar blick konkav, där druvans assonans ur kärlek skall bestå.

Georgin #7

Hot av trogen smärta stuvar hunsad lekamen att hulda sina vänner, blodig stålkädd bår! Jag känner dolkens blad gräva i mitt sår, en gammal kär bekant av livet ta examen.

Georgin #6

Ett liv – ett stafli, att ur hinna stöpa vaccin, en väska full av sten, att drapera ett torn, att skyndsamt urholka ett elfenbenshorn, för där stjäla tid av Guds förstfödde serafin.

Georgin #4

Ur krankhets nakna blick, en spegel – en reflex att syna sina synder ur dess slitna dräkt! Vid strida bäckars fall lurar tidens läkt, där fiskens lekfullhet av strömmen blir komplex.