Dunklets daggklädda paletå

Torra, rostblå jordmånsmatta,
fukten sliter, hinnan död.
Staden ur granitregn blänka,
mörkret bakar Ågrens bröd.

Ljuset klarnar, solen bländar,
lättjans grund en vardagsdans.
Bortom öde hustak glänsa
nakna sorger utan chans.

Deltats smycke sjunker långsamt,
Löjan smeker botten kav.
Hoppets mor i floden leka,
att dansa ut i öppet hav.

Hon ett löfte honom giver,
sirligt hänför stäppens bröst.
Ergad åtrå, tallar breda,
blandar tankar ur en röst.

Så kommer då din dags ände,
sval bris kring ditt sjuka lår.
Att drapera, att dröm färga
i galopp ur solens bår.

Ett creschendo att spela tyst,
stråke lyft nu skogens rum.
Resonansens vågor färdas,
ur nattens mysterium.

En frodig sluttning ringlar grön,
bladets vävnad att bestå.
Morgons sävliga långsynthet,
kvider hjälplöst att förstå.

Dunklets daggklädda paletå
döljer hjärtats svaga larm.
Alla leder värken bära,
att få somna i din barm.