En fågelsång

Jag finner inte,
ditt hjärtas geografi.
Jag saknar din själ,
och dess givna kartbild.
Alla våra krig,
en general utan land,
en arme utan soldater.
Ingen vann!
Rödhaken sjöng en sång,
en del av himlen föll i min hand.
Jag såg min kärlek stilla dö,
i livets vackra medaljong.
Nattens kattöga,
belyser min ofullbordade stig,
där min tro ångrar sig,
ensam och upplöst av dess ord.
Himlen häver sig,
vältrar sig,
i ondskans obrukbar jord.
Stjärnan strör salt i mina sår,
stjäl av min trygghet,
som rinner ur mina ögon
– en mardröm att bära ut på bår!
Ett horn i min sida,
en enhörning att rida!
I mitt splittrade hjärta,
ligger ändå allting kvar.
Jag bar din stolthet,
jag reser mig.
Gå!
Schhh!
Jag får inte stå still,
jag vill inte!
Vill inte?
Ett öga utan pupill,
dimma inte!
En slipad kniv,
slinter,
i mitt öga.
Om du älskar mig,
måste du vara säker!
Säker,
innan jag sliter mitt förstånd,
och förlorar allt jag tror på.
Våra minnen kysser natten,
till koltrastens oskrivna sång.
Skall vår kärlek överleva,
i evighet?
Smärta kokar över,
livet koncentreras.
Svep in mig,
i ditt slitna lakan.
Drick mitt liv,
så sött.
Mörkret kom som en vän,
ditt frö växte när jag sov,
en pion i min själ.
Min iris exploderade,
Till sparvens brustna sång.
Blodsprängda ögon,
skrev en dikt,
som ingen läste,
som ingen hörde!
Mitt hjärta på ett slitet ark,
mitt jag att befläcka,
med stulen penna.
Jag vaknade ur min dröm,
ett ansikte utan liv,
ett träd utan bark.
Blicken tvär,
dömd att över tiden spänna!
Tänder min död och inhalerar
– tanken tog mig bort…
Jag saknar ditt lynnes här,
i vårljusets sirliga kompott.
Din silhuett,
från parkett,
att betrakta.
Jag fimpade mitt liv,
jag krossade min kompass!
Ensam utan hjärta,
i en båt utan åror.
Vilse,
utan dig
– utan fågelsång!