En könsneutral frustrerad galt

Det torde vara så,
att en ensam liten gris,
gingo till en å,
för att hämta lite is.

Han sträckte på sin kropp,
gnuggade sin syn,
att vittna trädets topp,
falla ner från skyn.

Så liten på vår jord
vankar varligt fram.
Han manar jägarns hord
äta gammalt lamm.

Med svansen lätt på snedd
huden älskvärt skär.
Han gonar på en bädd
som han håller kär.

Då sorgen sjöng en sång
som gick genom märg,
och ben veka vandrar,
över lyckans färg.

En trumpen galt bar särk,
mötte våran vän.
Blodspår – mer än värk,
galten var en hen!