En liten flickas ro

Lilla flicka, varför valde du,
vid det öde tjärnets lugn din lycka?
Var din tankero ej fylld av liv,
levde dina änglar så förtryckta?
Stråla inte deras ljus på dig,
lika starkt som på din grannes nöd?

Granens tysta skymningsslöja brann,
i en ståtlig sal av trätoppsdalar.
Där vid stammen låg du raklång blek,
inga kläder naken utan naglar.
Lugn och stillhet var ditt hjärtas lott,
rika flicka där tog drömmen slut.

Varför bytte du mot själens rop,
ett så ensamt öga utan tårar?
Varför välja mörker framför sorg,
om den dräper likt en djävul sårar.
Varför snegla Charon på din strand,
då din unga kärlek fick en törn?

Tänkte du ej unga tankars larm,
innan tjärnet tog din sista timma?
Sjöng du ej en smärtas sorgsna sång,
för att locka stjärnor till din himmel?
Såg du inte livet älskvärt lätt,
lyfta fågelns leda fjäderdräkt?

Ingen såg dig spänna dödens sko,
alla stod i drevets fjärran salar.
Utan fruktan föll en sorgens tår,
trots du skrek i lundens öppna armar.
Ögonlock stal synen från din själ,
lämna spår av svekets öppna sår.

Lilla flicka, varför valde du,
börja döden i en rådjurslega?
Led du så att evig sömn blev lag,
för ett hopp dit inga vägar leda?
Varför ville du ej stanna kvar,
med din själ och kropp få finna ro?