En smörgås

En smörgås stirrar mig i ansiktet, bekräftar alla mina misstag. Jag tar ett bett ur din soldränkta sädesinkarnation och låter mina samhällspelare penetrera den sura skinkan. Jag upprepar denna rörelse, likt en sexuell handling. Fyller min mun, späker mina smaklökar. Känner en viss berusning i mina nedre regioner, en viss upprymdhet som hälsar livet med honör – en salut! Knäcker skinkans gröna täcke med mina gulnade gärdsgårdsbryggor. En fadd härsken smak växer i min gom. En dröm om det som komma skall. En hägring i ditt skötes dränkta bersåoas – ett gytter av flyende känslor för en kort mellanlandning i din hjässas röda pool. Jag tar ytterligare en tugga av dina omsorgsfullt lagda lager av distinktion och perfektion, kryddat av dina fingrars flinka reflektion. I varje tugga känner jag en del av din kuvade själ storma i min rotlösa jord. En stäpp utan frö – ett tomt hölster i mina lungors avstjälpningsstation. En harkling strömmar ur min, sedan länge, besudlade och illaluktande salivmanifestation. Lite blod – ett minne, en påminnelse om mitt behov. Din blodsmak berikar smörgåsens cheddarexplosion. En krydda jag inte kan vara utan. Jag trånar, längtar, minner dina drypande läppars värme – ett träsk fullt av liv och passion. Jag för varsamt eftertänksamt tre fingrar i din själs spröda pöl av kärlek, sorg och intenhet. Fortfarande ljummet – smakar sött, en lätt järnsmak likt ett sumpigt billig kaffe. Tänder lugnets inhalator, slänger en blick av tacksamhet på resterna av din smörgås och sippar på ditt iskalla citronte under Aperolparasollens solförstärkande taknock. Betraktar, funderar kliar mig med mina blodkoagulerade fingrar på min gråsargade fårindoktrinerade kind. Var befann jag mig nu? Vem hade jag blivit? En känsla av frihet blandades med min goms eufori. Lyfte varsamt på dina tesers juvinala barnasinne som, likt ett bordeauxrött sidenlakan, draperat ditt hjärninnanmäte som pressats ut ur din nyligen spräckta skalle. Reste mig upp ur min infernaliska dvala, flanerade mina rödsprängda ögon en sista gång över din livlösa lekamen – likt en förtrolig sista kyss. Tar ett oförsiktigt steg i ditt hav av vedergällning… glider, faller – krossar mitt empatilösa ögonglobsbo på stenaltanens sommarvarma hud. Min ljumna bress söker sig ut, ackompanjerad av den sena timmens klarröda horisont, att blandas – spädas ut. Två oroliga hav, två strida strömmar bejakar äktar lugnets obönhörliga stiltje – en stolt våg ebbar ut.