En sonettifierad Sverkin

Nittiosex år – död, men strömmen består.
Högmodslös utan människan häva,
en tjänsteman att orättvisor stävja.
En gränslös gestalt på en kärleksbår!

En inhemsk kritiker att ta sitt parti,
en diplomat att forma sin härd,
att ur intet skapa gyllene flärd.
En parlamentarikers tid är förbi!

Med briljans styra livets kontroll,
analysera livets kabinett,
att bygga Michelangelos sonett.
Med skjöldens hammare skapa konsoll!

Aldrig pekade hans näsa ovan,
att ur själslig andakt vara fåfäng,
Rev barriärer och nekade klådan.

Med stadiga fötter likt en sommaräng
han förmedla sin själ, och dela den gåvan
– ett blommigt te i saknadens hägn.