En välkänd melodi

Tvåsamheten flög förbi,
horisonten stod i lågor.
Blåstångstopparna slogs för sina liv,
till havets oroliga mandolin
– ett skymningscreschendo,
över grågranitens ergade hjässor.
Karga hudars silhuetter,
smälter hav och himmel samman.
Friska byars nakna stag,
smattrar utmed seglets strama krav,
leker med ett sorgset ansikte.
Två gäss flyr i panik,
sneddar över ensam boj.
En kaskad av vågor piskar,
klippblockens råa attityd.
Ett ensligt ljud färdas,
i vindens envisa skrud.
Lugnar mig, skrämmer mig
– ostronmörkret reser sig,
häver dagens ridå.
Sorgsna svaga noter,
viskar i mina trötta öron.
Någon spelar på ett piano
i kvällen fjärran –
en välkänd melodi…