Ett ögonblicks verk

Utan att förstå det mediokra sambandet mellan fascination och beundran förliser jag mitt bättre vetande med en överdimensionerad tår av ett brunstigt ögonblicks sävliga närvaro.

Mitt i mitt infernaliska underdimensionerade perspektiv synar mitt underliv alla mina stolta krig och penetrerar dess egentliga innebörd.

Helt utan stadig hållplats i livets tegelbyggda berså visar du ditt sanna jag att ifrågasätta allt du har fått mig att tro – en badplats för de kuvliga.

Du pressar min panna mot din förtroliga barm och förför mitt intellekt att våndas i en kamp av moraliserande etikett där mitt förnuft värnar om det omöjliga.

Med tankens rena fart tar mitt övermod en annan väg att flankera det som en gång var där jag var son och min far var far.

Där i upphetsningens enkla ögonblick ser jag Dulcineas silhuett genom en sliten grekisk spetsgardin att bevittna mitt största fördärv – mitt svek mot mig själv.

Jag sluter mina ömma ögon i en naiv förhoppning att segla bortom trygghetens rofyllda bleke – ett hopp fullt av skrik efter någon att tala med, en själ att befläcka och stjäla.

Allt jag ser är grått – allt jag hör är tyst – allt jag känner är dött!