Ett solbränt polkainnanlår

En daler galnare än algernas algoritmer tillåter mig att låna mina hallonfärgade lår till fru Galore. En svulstig dam ständigt iklädd vikunjaull sittandes på ett träboaserat silverchatull, ständigt på gränsen till obehagligt full. Där äntrandes i hallens äldre korridor rätt över hennes harems hage stod jag i allvarets allé med hakan i lod att förstå sanningens saga, att ur skuggan dess börd försaka. Hon stångade mina ögons ambians och naglade sig fast i det bedagade bourgonevinets konsonant för att lasta sin leda tristess med nobless och intolerant trädgårdincest på rädda brädors brända bänkar ett stenkast från det som anknyter till anekdoternas angripne fader. Där fann jag mitt faraoiska jag att stoiskt förbli heroisk utan Barbapappas barnsliga bagarebarn eller för den delen hans despot till syster som enbart synar somliga synder. En polett att solka sitt solbrända polkainnanlår med en tinnertrasas astronomiska substitut – en dag att andas ut ur allvarets hagelskur! Där älskar jag sällskapets källförtäckta hällor när jag betäcker hennes bäckeneklädda venuskulle.