Faller hårt

Där hösten står tung och blöt,
löven faller hårt mot marken.
Över grenar och jord ett lugn,
minnen av vår i barken.

Vid blåtimmans sista spröt,
stenen faller hårt mot bröstet.
Över skrymslen och vrån ett hopp,
där längtan sår frö i löftet.

Ur daggkåpans trygga hand,
droppen faller hårt mot kinden.
Bortom mossklädd stock såg jag dig,
en blomma slog rot i synden.