Kärlekens näve och ensamhetens refug

Jag började på avsatsen,
arbetade mig uppåt
– utför.
Blickade ut,
tittade bort.

Bröt mina löften,
öppnade din låda,
plockade delar,
av ditt liv.

I rännstenen,
seglade din vilja,
klammrade sig fast,
på höstens röda löv.

Hoppets svaga hand,
släppte taget.
Spolad ut i havet
– underjaget,
att leva förtryckt,
i enfaldens land.

Under kärlekens näve
En kuvad parodi,
en melodi från förr,
fri från glädje.

Jag ser dig,
på ensamhetens refug.
Ditt ansikte är dött,
din låga har brunnit ut.

Du ser mig,
blundar,
tittar bort.
En gatstensvy
– ur längtans svullna öga.