Livslång ärrbildning och en röd plastspade

Förbryllad över paradoxernas nattliga räd står jag handfallen inför föräldrarnas sovrumsdörr. Splittrad i mitt sinne, konfunderad och perifierad. Korridoren sluter sig likt ett slemskadat svalg och kväver min rationalitet. Logiken kryper ut – in i linneförrådet. Gömmer sig, håller för öronen och blundar hårt. Tron växer sig starkare där hjärnbalkens infanteri står förfärade av övertygelsen kompani. Fruktan har färgat mitt minne bitit sig in i ryggmärgen på dess intelligenta reflektioner och normala korrelationer. Rädslan för att förlora kontrollen. Kontroll över det okontrollerbara – en fuktskadad synaps och en röd plastspade. Mitt alterego våldtog min själ, knuffade den utför mynningens ödesdigra kant, vidgade sina näsborrar och trädde in… Ikväll skulle allt förändras. Ikväll skulle allt bli på riktigt. Ikväll skulle bli slutet och en början. Ikväll skulle ärret börja läka!