Mina nervers brokiga själ

Fånga havet i min syndaflod,
mitt öga blöder,
där leda kroppar haltar.
I nervers brokiga själ,
En känsla hämmar dig,
Där blottar sig
de stela lederna,
så sköra mot himmelens
karga skrymslen.
Där faller jag,
min kropp famlar inför stupet.

Jag söker i detta ensliga rum
efter flaskans vassa kanter mot min hud,
jag sliter mina tankars kala tavlor
tills jag blodet i mina händer styr.

Herre djävlar, smärtan sliter mig i tu

ur helvetes gap bygger jag min bur.
Slå min själ mot eroderade klipphällar
och blanda min svett med mitt förlorade förstånd
Snälla, är det du som kallar?

Smärtan känner mina gränser,
mitt liv rinner,
likt kåda ur mitt hjärta.

Tack, äntligen känner jag… ingenting!