Månslagen

Jag ser dig klättra på väggen,
väcka det som är dött.
Jag ser hur du halar din skugga,
ur intet växa dig stor.
Så ärligt rund du förklarar,
ditt liv i ändlösa hav.
Likt ljuset du lever där ovan,
att väcka liv i vår dröm.
Så stilla så mäktig du lyser,
utan att värma min kropp.
Men utan vårt mörker du blöder,
med bleka strimmor av hopp.