Nattens sista sjö

Jag kom först, kyrkan var tom.
Jag satt och tittade på mina skor,
kände mitt hjärta slå, för kort
– ett sandslott långt från fukt.
Se där går hans heliga skepnad,
Passerar förbi, ser mig inte, ser mig inte.
Lutar min blodiga hjässa i min hand.
Mina händer – fulla av jord –
jag är så full, full av skit, tom på tillit.
Har du hört mina inre tankars dans?
Vem bryr sig, vem bryr sig om hopp?
Där kommer Lucille med sin midjekorta topp,
full av unga mäns hudavlagringar och spott.
Mitt huvud skriker, spränger en ven, en propp.
Bänkarnas tomma blickar irrar över ett hav,
av trötta brutna människotvättkorgar,
– klorblekta själars smutstvätt brinner.
En bredaxlad man på sin häst,
Guds vita enhörning stirrar stinnt.
Ingen ser, ser mig, på min springare,
en graal av grogg att gräva ner i din kropp.
En sjal av framtid, dåtid – kör över mig,
kraschar mot mitt räcke,
räcker mig alla dina klockor, all din tid.
Ett träd så fullt, så full av själ att fläka sina skäl,
ett vägskäl för ett val, för en blick.
Kände mitt hjärta sluta slå!
Kände dammarna fylla på!
Kände hur – ingenting…
En overklighet växte i min delfinlunga,
ett saltvattensandetag att omfamna.
Såg mina slitna fingrar somna,
min tunga tunga vägde sin sista droppe,
innan dagens slut fann sin ungmö
I mammas bröllopsklänning, med din lista.
En lista för en död, utan överflöd, att kasta en sten,
i nattens sista sjö – att lägga sig ner och dö.
Kan du känna mitt hjärta slå?
Kan du slita det ur min kropp,
och plantera det för sparvar att picka,
på grannens mossdränkta gräsmatta!