Ni ser mig inte… falla!

Dagarna flyter, jag vet inte ens var, tänker tankar som formas – omformas. Så många hjärtan, så många murar, så många känslor, så många människor, så många dar, så många… så många… som fallit.

Herregud, alla dessa brutna själar. Var är de nu, vem är de nu? Så lite tid, så lite tro, så lite kärlek, så lite syster, så lite bror, så lite… så lite… Mina ögon kippar, kämpar – jag blundar… och alla faller – – – igen!

Ofattbart att jag finns kvar, alla bara tar, tar det de vill ha. Så mycket pengar, så mycket status, så mycket kunskap, så mycket lögner, så mycket värme, så mycket allt… så mycket – – – kallt. Fryser, tappar tro, tappar andan, tappar allt, faller… faller – för alla!

Jag tar er skit, jag tar era smällar, era blåmärken, era sår, era benbrott, era könssjukdomar, er ångest, era år… jag tar emot, reflekterar, iaktar, jag ser – – – men ni ser inte mig!?