Onödiga ostbackar och oslipad osthyvel

Du går ditt håll jag går mitt
i en flod av oförstånd.
Du gör dina saker, jag mina,
bortom förnuftets jargong.

Min röst passerar utan volym
– tystnad, inga skratt!
Ihålig substans tog över hjärna rigid,
läppar formulerade, trummor saknade liv.

Vår synergi stod på trötta tår
– och gestikulerade!
Ur svårmod drunknade vi
i känslornas skira cellofan.

Jag minns hur din blick formaterade
– mitt salta hat.
Jag minns hur du lyfte vår kärlek
– över öppet hav.

Ur passionens glädje växte min konkurrens,
i avsaknad jag flydde till flitens land.
Kval och krav byggde burar av ensliga år,
och lyckan eroderades, för andra att så.

På ytan tog kroppens patina
– ett stadigt tag,
mossa och mull täckte hudens
– brända bark.

Vår kärleks avund bestod,
sköt genom svunna ord
– där ångern smög sig på,
het passion slockna och dog ut!

Kvar är jag, du och det vi aldrig hann.
Finns det tid för oss;
– att hitta hem,
att se varann’?