Öppna sår och brustna vikar

Så mycket liv jag ville nå,
så många saker jag ville göra
– tunga moln drog ner en ridå,
ett samvete mot slitet öra.

Med övergivna fötter färdas du
på drömmarnas krossade flaskor.
Där dansar jag i din skira skugga,
och minner kärlekens vackra sagor
om de få ord som du lät bygga
en tro om en vacker känsla på.

Jag har sett kärlekens alterego,
eftersträvat dess perfektion
– bevittnat dess många ansikten,
men kärleken förblev vår illusion.

Jag känner dig inte längre;
tårar och rädsla,
känsla av stolthet
och kvävda skrik!

De säger att jag förändrats,
Att jag skall lämna detta land!
En fasad, en schimär – ett livets kallbrand.
Jag måste bort från öppna sår,
en kärlekens tår och dess brustna vikar.