I vårens fryliga dis

Duvorna leker bland skillan,
på skirgrön matta de letar.
De spänner sin gunst att betrakta
iförd en ostronens skrud.

Dagar som vankar och kluckar,
på lätta små tår de trippar.
De pickar och tittar i jorden,
vilar i körsbärens dur.

Med grågrön hjässa ett skimmer,
av rosa fjädrar som glittrar.
Med vingslag så rappa på himlen,
tecknar ett vitt streck en arm.

Ståtlig men ängslig hon rör sig,
med klorna måla en canvas.
En skepnad mot daggfyllda liljor,
i vårens fryliga dis.

Med kraftfulla skuggor som faller,
morgonen väcker ett grässtrå.
Att höra hur knopparna knäpper,
på grenens praktfulla fresk.

Där svävar vår duva på kvisten,
och dansar vildsint bland vårlök.
Hon spelar sin skogsnejd bekant,
i parkens gäckande bur.