Prästens tröst och fåfängans revolt

Jag såg ett vått furugolv, täckt av blod.
Jag såg en kniv som skurit sin dötid.
Jag tog ett steg tillbaka blodstänkt av mitt mod
för att döden tacka för allas frid.
Ut ur dagens ljusa besvikelse lever
en sargad hand att lemma dina seder.
Bland lövens kullar växer multen stark
där oxen plöjer bondens karga mark

Strax bortom mitt hopp går en kvinna stolt;
är hon ensam, är hon en del av din dag?
Ur purpur stiger fåfängans revolt
ikt en ovigd gloria växer sig svag.
Din grogrund marinerar tankars flärd
där dödas sinne vilar i stillsam härd.
Bränd sorg extraheras ur svavelhorn
där ungas dröm blandas med tusen korn.