Sabelremi

En uppväxt med sorgens ridå,
ett hopp svävar ovan jord.
Så få skall ur känslan förmå,
att beträda sin faders bord.
Ett förakt ur lustfyllt begär,
att ur mandom taga mod.
Ett hat så rikt, en schimär,
ett ensamt hjärta – utan ro.

Så stolt han reser sitt manér,
att blicka över sonens tak.
Hans övermod i ett banér –
att spänna över frusen vak.
Hans öde armar faller varligt –
att vila i dess trygga hamn.
Längtan bortom själar saligt,
skall fånga barnets svunna famn.

Dåtidens dimma skall möta,
– en frände ur gammalt arv.
Att ilskan ur bröstet stöta,
med kniven vrida elva varv.
Saknad gödslar, moders mani,
avsky växer att gro ur brand.
En ergad sabel ber om remi –
att skära deras leda band.