Serafinernas silkeskuddar

I helvetet såg jag himlen sova.
Änglar hängde i sina vingar.
En droppe svett från Gabriel som gåva,
Serafinerna på silkeskuddar bringar.

Ur skärselden hörde jag Johannes stamma
– kvida, skrika, stöna hopplös tro.
För tvivlaren att i en buske flamma,
en ångestladdad kamp över nattens bro

Ur askan reste sig stolta behag
– som sprungna ur rosens pina,
en skuggad själ ur Jesu lag,
att på lykta lagrar förfina.

Kring ditt bleka anletes valv,
såg jag Faust spegla din gestalt,
frustrerad riva din lyckas skalv
– att stjäla din själ tiofallt.

Ditt hjärta glöder på hans bål,
Fräser, vittrar, krymper i din skam.
Ergat blod i martyrernas skål,
att ur dess fromma hand titta fram.

Ett norrsken förvanskat för de döda,
ett diadem på Gud faders vågiga hår
– att ur molnet utvinna livets föda,
likt strimmor skär till öppna sår!

Kan ni någonsin förlåta oss
– oss stackars leda liv att betrakta?
Att från facklans hamn kasta loss,
att Belsibubs käftar varsamt beakta.