Skilladöd och maskmassaker

Skilladöden skanderar, över Kungsparkens ängar, måsarnas myntade maskmassaker. Bryter vårens oändliga tystnad, likt en otvungen sång, som reser sig ur sovlupna vinterrigida sommartjärn. Björkprofeten stiger varligt upp ur skogsdungens tomma läktare, med hoppets ingjutna tro, och blickar över ungdomens silkesvävda näverland. Där i barrsolruset förgör granen sina djupgröna lytesvingar till rotvältans efterlängtade favör. En pastoral kvädesharmoni, sprungen ur kaosets indoktrinerade mani, subventionerar det svultna ögats bittra dyslexi. Änkegräsets bruntonade axelparti insuper herrens autokratiska betonghierarki och välkomnar vårljusets, om än mycket sena, ljumma estradör.