Tusenskönan

Sängkantskärleken,
vandrade på mosstäcket
irrade förbi.

Vitsippedagar,
morgondagen dolde dig,
i skuggans backar.

Cumulusåtrå,
lättade över våräng
möttes i slöjdans.

Du tog min handske,
så full av ärr och småsår,
– hudbrisering.

I ögonvitan,
fann jag en livskarusell,
en iris på vift.

Långsam äkta tår,
eroderade kinden,
ett rop på hjälp dog.

En vårdagskänsla,
fångade sinnlig vindmun,
landade varligt.

Öde kärleksfort,
på gömda böckers ryggar,
red mig barbacka.

Ett klorofyllblad,
skänkte mig den oskrivna
– tusenskönan.