Våra sinnens nedkylda memoria

Grantoppshorisonter skriver ditt ögas historia med näverpenna över granitens ergade stuckatur, modulerar skira grenformationer ur solspegelns öde glans. Genom frostnupna fönster lapar vi vårens actios och dess paradigmstruktur – som växer ur sin dvala. Issjösprickor vittnar om vinterns trötta arm. Ett ensamt ängshavrestrå dansar till Bores sista andetag, en hedersdans till Gaias obegripliga tolerans. En övervintrad kärlek träder åter in – i våra sinnens nedkylda memoria.