Vid Terra Maters gärdsgård

Björkgrenarna smyger på den mossprydda gärdsgårn som i sin ensamhet solar sina vadderade axlar mot höstsolens falna Zenit. En skir ostronfärgad bomullslöja lägger sin hjässa över de grå granitblockens ergade ådror. De slitna läkterna härbärgerar de trötta ladusvalorna i dess nockvrå i väntan på Nadirs manöver. Där bland blockens håligheter söker lärkan efter ett inkarnerat ärkelöfte. En livsgivande tår ur liljekonvaljens bebådelse och dess klargröna blads ängsliga närvaro. Bakom lövtäckets ridå kan man skönja en död naken kropp som inkuberar och ger näring. En livets pistolmynning som siktar hoppets moder i dess horisont, en längtan till det oändliga – det ouppnåliga. Den makabra svartröda blodekens balsamerade barksjäl speglar sig i oxens nattsvarta fridlysta horn i ett hav av briljans att forma och formas av. En duvblå himmel att beundra och färdas i. En jord för dina broderade korsstygnsrötter att växa i då människans tid — för evigt är förbi.